Under menyn ”historia” så länkar jag till rågångsprotokoll från slutet av 1700-talet.
De flesta gränser är idag fortfarande aktuella, men det finns en sträcka där man slagit ihop fastigheter och således har inte eventuella gränsstenar något syfte som gränsstenar, men eftersom de bevisligen fanns där 1790 så ska de räknas som fornlämningar.
Min ambition är att anmäla dessa till Länsstyrelsen för att få dem klassade och registrerade som fornlämningar.
Så nu i somras gick jag med mina grannar sträckan från landsvägen mellan Rörsby och Ubby där röse nummer 6 skulle finnas till Täppan.
Flera fina rösen hittade vi samt 2st gamla kolbottnar med tillhörande rester av kojorna.
Milstenen ligger utmed landsvägen strax norr om gränsmarkering nummer 6 där färden startade.
Den ska tidigare bestått av tre stenar i en mur, som förmodligen rivits vid breddning av vägen.
Vi fortsatte till röse nummer 5, Jägarmosseröset, eller Jägarmossråen som man skrev då.
Det röset var intakt, låg under kraftledningen i kanten av mossen och är inte aktuellt som gräns och ska anmälas som fornminne.
Färden gick sen vidare över skogsplanteringar i olika stadier, mycket ris och sly, fram till röse nummer 4 via en kolbotten som jag gissade skulle ligga där efter att ha studerat Lantmäteriets terrängskuggningskarta. Det visade sig stämma väl, där låg både kolbotten och kojrester intill i form av en stenhög som tidigare varit skorstenen i kojan.
Vi fortsatte upp till röse nummer 4, Myrstacksråen,
Detta röse har inte heller någon gränsfunktion idag och bör då vara ett fornminne.
Man kan förstå att de med tiden förfaller och försvinner när det ser ut så här idag.
Här var det meningen att vi skulle fortsätta upp till röse nummer 3 intill Halmsjön, men det stod så mycket vatten i skogen att vi inte hittade någon väg fram utan att vada igenom vattnet, vilket vi avstod i från.
Så vi gick söder om Halmsjön, passerade en bäverdamm som idag har permanentats för att inte riskera översvämningar nedströms om bäverdammen skulle brista.
Promenerade runt en del i april 2017 och det är ett fascinerande landskap bävrarna skapat, antar att dikesgrävarna vänder sig i sina gravar, allt arbete i onödan….
När vi ändå trasslade oss söder om Halmsjön fanns det en misstänkt kolbotten till som vi i princip passerade. Mycket riktigt där låg en till med tillhörande koja.
Därefter kom vi fram till röse nummer 2
Vi fortsatte sen upp till Kattbacksröret, via ett trixande över krondiken med hopp och plurr.
Skulle verkligen behöva se över var jaktlagen har sina broar.
Kattbacksröret är uppenbarligen sedan urminnes tider erkänt som gränsmarkering.
Efter en fikapaus fortsatte vi utmed gränsen mellan Söderby och Sanda i Uppsala län. Röset är också en del av länsgränsen mellan Uppsala- och Stockholms län.
Första röset att passera var nummer 28, det sista beskrivet i rågångsprotokollet från 1779.
Här beskriver man också att alla beskrivna stenar ”äro med andre wäl kringrösade”, dvs om man tycker att beskrivningarna bara beskriver enskilda stenar så var de alla precis som fotografierna visade väl rösade.
Röse nummer 27 sen kallas för Täppmosseröret.
Det roliga är ju att namnen hänvisar till landskapet anno 1779 och tidigare, det som idag är skog var då mossar och kärr. Namnen har till viss del fallit i glömska, men jag tycker att man ska bevara dem och få in dem i folkmun igen.
Nästa röse på tur var nummer 26, Spångkärrsröret, uppenbarligen låg det spänger över kärret för att ta sig hit, men det borde fortfarande vara Täppmossen som var aktuell mosse.
Slutligen efter ca 10 km under nära 4 timmars promenad genom en ganska besvärlig terräng var vi tillbaka i ”civilisationen”, bakom bostadshuset fanns dagens sista röse, Täppröret, som grannen inte riktigt lagt märke till efter att ha huserat där i över 20 år.
Första etappen från landsvägen till Kattbacksröret:
Etapp 2 från Kattbacksröret till Täppan:
Nästa gång får det bli turen frånröse 18, norr om Fantbol till Täppan.
Lämna ett svar